Recensioner
Recension The Turnpikes ”Don’t Mess With the Band”
by Tommy on Mar.31, 2010, under Recensioner
Recension från SCC-Nytt Nr 1 2010
”En sprillans ny CD med Karlskronabandet The Turnpikes släpptes i samband med countrymässan i Kristianstad. Förutom bandmedlemmarna Tommy Axelsson, Hans Eklundh, Anders Lindqvixt och Pelle Nilsson medverkar Janne Lindgren på steel och Stefan ”Boppin Steve” Jonasson på piano på skivan. CD’n har en mix av snabba och lite lugnare låtar.
De låtar jag fastnat för är första spåret ”Never Play At Your Wedding” som går i lite lugnare takt. Den följs av en riktigt fartig sak med titeln ”I Know By Now” – en topplåt! Efter denna rökare lugnar bandet ner sig lite i ”Then I Met You”. Ännu en lugn låt är ”I’m Not A Happy Man” där Janne Lindgren ger en bra touch till låten med sin steel.
På spår sex bjuder bandet på ännu en rökare i form av ”My Time Will never Come” som går i härlig boogie-takt där Stefan får stort utrymme med sitt pianospel. Åttonde spåret ”Tomorrow Is Gone” är en lugn ballad där Janne återigen stöttar upp fint med sin steel. Ännu en lugn låt ”Here Comes The darkness” kommer på spår tretton. Den förljs av ”I Feel So Happy Today” som går lite i caribianstil, en mycket trevlig låt! Sista spåter ”Giving Back Your Heart” går i lite lugnare takt.
Bandet har en egen stil som drar sig åt countryrock men utan de vassa gitarrer som ofta kännetecknar denna musikstil.
Skivan kan köpas via www.turnpikes.se eller www.plugged.se
Lars Thell
Smålands Country Club”
The Turnpikes – Review for our fans in Belgium and Netherlands
by Tommy on Mar.31, 2010, under Recensioner
Review from ROOTSTIME (Belgium/Netherlands) 2010-03-26:
Na een verrassend debuut liet de Zweedse country rock en Americana formatie The Turnpikes ons met hun opvolger,” Happy Hearts”( een e.p met 4 songs) een beetje op onze honger zitten, want dat mini-album miste volgens ons wat het sprankelende van hun eersteling en ging qua stijl bovendien ook wat meer de rockabilly richting uit.
Nu we deze ”Don’t Mess With The Band”, hun tweede full cd, zonet in onze cd-speler gemikt hebben lijkt het erop dat de heren weer helemaal opnieuw op het rechte pad zitten. De Americana invloeden zijn weer volledig terug, aangevuld met wat rock en zelfs enkele snuifjes knappe sixtiespop. Het geheel klinkt weer net zo fris als voorheen, en door de mix van stijlen zal je in hun muziek net zo goed elementen herkennen van singer-songwriters als Townes Van Zandt of John Prine, countryrock bands als The Eagles, pub-rock richting Dave Edmunds of Nick Lowe, plus Lennon en McCartney nostalgia in ontdekken.
Janne Lindgren’s gastbijdrage op steelgitaar en dobro aangevuld met wat knap pianowerk van die andere gast Stefan ”Boppin’ Steve” Jonasson zorgen voor extra mooie momenten op de nieuwe release van onze Zweedse vrienden. Zo is er het heerlijk rustige, folky ”Here Comes The Darkness ” met mooie close-harmony vocals van de dames Jennie Frederiksen en Monica Lindquist en een knap klinkende dobrobijdrage, een nummer dat meteen ons hart stal, de sterkste song hier als je het ons vraagt.
Tommy Axelsson en Hans Eklundh hebben bovendien dat unieke merseybeat geluid in hun stembanden dat vooral in de wat popgerichte songs zoals in ”Feel So Happy Today” dadelijk de vroege Beatles in herinnering brengt. Een aantal songs hebben dit geluid als hoofdingrediënt, maar evengoed krijg je van hun een echte Americana song voor de kiezen geschoven die zeker niet zou misstaan op de cd van een of andere pure Amerikaanse countryrockband. Een nummer als ”True Love” is daar een mooi voorbeeld van. Hierdoor is dit een cd vol afwisseling geworden, balancerend op deze twee hoofdelementen van pop en country.
Ja, ze zijn duidelijk weer helemaal terug, van nooit weggeweest, onze Zweedse Turnpikes. Wij hoeven (en durven) helemaal niet te klagen, want men weze gewaarschuwd: ”Don’t Mess With The Band”.
(RONNY BEVORETS/ROOTSTIME 2010-03-26)
Samlade recensioner: Rag-And-Bone – Novice Pioneer
by Mats Nilsson on Mar.08, 2010, under Recensioner
En liten sensation
Jag borde recenserat den här skivan för länge sedan. Jag har nämligen lyssnat mycket på den. Men just därför, antar jag, har jag inte kommit mig för att skriva. För ibland är de skivor som man lyssnar mest på svårast att skriva om, fråga mig inte varför. Eller svårast … det blir liksom inte av. Kanske för att det självklara då blir uppenbart, att musik ska man lyssna på, njuta av, förlora sig i, dansa till och nynna med i … Och då känns ibland detta skrivande om musiken lite … futtigt och onödigt.
Malmökillen Mats Nilsson släppte sin akustiska soloskiva Rag-And-Bone 2007, en riktig pärla i de amerikanska rootstrakterna. När nu uppföljaren är här, Novice pioneer, så hade jag väntat mig att den skulle vara bra, men inte att den skulle välta omkull mig. Men det gör den, redan från inledande tittellåten med sitt medryckande Waterboys-gung.
Den här gången är det fullt band och betydligt rockigare. Eller rockigare… det är inte rockstänkarna som dominerar här. Men även om här finns fiol- och banjodrivna sånger som No footing at all, och själfyllda ballader som Say you hate me och en massa akustiskt dominerad folk- och countryrock här – medan svängiga 70-talsrockstänkare som My shortcoming och Reconsideration boogie är i minoritet – så är det rock som är eftersmaken när skivan är slut.
Kanske handlar det om energi. Mats Nilsson och hans musiker spelar och sjunger som om de står på tårna, ivriga, angelägna, uppfyllda – oavsett om de har akustiska eller elektriska instrument i händerna. De känns samtidigt väldigt grundade och trygga i det amerikanska musikaliska uttrycket. Soundet är ”organiskt” och dynamiskt, till sin hjälp har Nilsson den multibegåvade Pontus Snibb, som både står för inspelningen och diverse instrument. Skivan gästas av internationella storheter som Dan Baird (Georgia Satelittes), Guy ”Griff” Griffin (The Quireboys) och Warner E Hodges (Jason & The Scorchers), men den skånska stommen i Rag-And-Bone – Mats Nilsson, Pontus Snibb & Micke Nilsson – är tillsammans med Mats Nilssons låtar grunden för den här plattans storhet.
Novice pioneer är en liten sensation – som förtjänar internationell ryktbarhet.
Magnus Sundell – Indrag.se
Rag-and-bone – Novice pioneer
(Rag-and-Bone Music/Plugged)
Americana från södern. Novice pioneer är andra albumet från Malmöbaserade Mats Nilsson och hans projekt Rag-and-Bone. Det är ofta ganska akustiskt hållet och Nilsson rör sig med lätthet mellan olika amerikanska influenser som deltablues, country, folk och bluegrass – och en del brittiska influenser också. Åtminstone kan Rag-and-Bone ibland landa nära Mike Scotts Waterboys eller någon engelsk folkmusiker.Men musiken kan också vara mer elektrisk och rockig, med gäster som Dan Baird (ex-Georgia Satellites) och Guy Griffin (Quireboys). Andra gäster inkluderar Pontus Snibb och Wilmer-munspelaren Jalle Lorensson. Faktum är att musiken känns mer amerikansk this time around, utan att det känns som om Mats Nilsson förställer sig. I Stench of a ditch kommer han ganska nära John Fogerty i uttryck. Ibland kan man få för sig att Malmö är ett annat land, med alligatorbiffar och tusen sorters whisky. Undrar om Ryanair flyger dit?
Timo Kangas – Lira
Rag-And-Bone – Novice Pioneer
Malmökillen Mats Nilssons bands andra album är mer amerikanskt än debuten.
Och stundtals briljant. Rag-and-Bone är Malmökillen Mats Nilsson med ett gäng omsorgsfullt handplockade musiker. Detta andra album är mer amerikanskt i sinnet än debuten vars bästa spår så tydligt reflekterade hans f…ascination för pastoral engelsk folk i Bert Janschs anda. Stundtals är det briljant. Titelspåret blir med Esbjörn Hazelius självständiga fiol till vagabondrock någonstans mellan Waterboys och Camper van Beethoven. ”Man With No Reflection” är den låt som allra bäst visar hur Nilsson vuxit som textförfattare. Ibland blir det metafor-trängsel, men för varje ”No Footing At All” finns en välfunnen ”With the Right Eyes”. Fina insatser hela vägen, inte minst av sångaren själv.
Bästa spår: Novice Pioneer
Håkan Engström – Sydsvenskan
Rag-And-Bone
Novice Pioneer
(Rag-and-Bone Music)
Rag and Bone betyder på ren svenska Mats Nilsson plus ett antal förstklassiga musiker, som tittar in i studion då och då när det vankas inspelning. Tillsammans spelar de Nilssons låtar, han sjunger dem själv, och resultatet blir musik som låter och framförs som om Malmö ligger någonstans i USA.
Malmö har sedan ett par år tillbaka ett ovanligt rikt musikliv, där några namn visar internationell klass och åstadkommer CD-album som borde slå världen med häpnad. Men internationella framgångar kräver både tur och skicklighet och ingen vet på förhand om en bra platta blir en succé eller hamnar i REA-lådorna. Det är förresten inte mycket lättare att bli ett stort namn hemma i Sverige.
Mats Nilsson står på tröskeln till hela härligheten. Med lite flax kan han bli stor, med mycket flax kan han bli hur stor som helst.
I sin roll som Rag and Bone ger han oss allt från rå rock till lättfotad boogie. I tolv låtar får vi höra Nilssons betraktelser av sin omvärld. Han hittar catchy melodier som lätt smyger sig in i öronen och fastnar i skallen. Texterna är typiska för den här genren och pendlar mellan smått genialiska till svårbegripliga. »A hundred years of thirst, A young girl´s smile, In the corner of the brass eagle´s eye« hör till de sistnämnda. Jag begriper inte ett skvatt, men blir så klart nyfiken på fortsättningen.
Det som imponerar mest är anslaget, tonen, hantverket och helheten. »Novice Pioneer« är en väl genomförd resa i americana, där Nilsson själv och hans låtar får utmärkt assistans av en rad superproffs. Från gamla Georgia Satellites kommer Dan Baird med en slide, från Quireboys lånar Nilsson in Guy Griffin och hans sologitarr och från Skåne går en karavan av tunga namn raka vägen in i studion, anförda av Pontus Snibb, som provar på en hel del olika instrument.
Nästan alla de tolv spåren är värda fem poäng av fem möjliga. Nästan, alltså. Lika bra som öppningsspåret »Novice Pioneer«, som rullar fram och markerar plattans stämning, är inte alla låtarna. Alla är inte heller lika avspända som avslutningslåten »Lunar Hop«. Men undantagen är inte mer än ett par stycken. Resten gör mig glad och hoppfull.
Hoppfull i meningen att talang utöver det vanliga måste löna sig.
Rune Häger - Rootsy.nu
Rag-and-Bone – Novice Pioneer
Reviewers Rating: 6 out of 10
Second album from compelling Swedish roots-rockers.
Whilst wading through the tide of highly competent but fundamentally unoriginal Americana released every month, it is manifestly apparent that despite the inherently conservative nature of the genre it is in dire need of at least occasional injections from alternative traditions. This is why Americana produced beyond the confines of that continent can be so refreshing, for no matter how closely foreign musicians ape the conventions of American vernacular music, hints of their native forms nearly always slip in. Yet what’s remarkable about this album is, for better or worse, just how little of its Scandinavian origins come across.
Happily there is not a trace of awkwardness in either the diction or lyrics of singer-songwriter Mats Nilsson, and his formidable vocals are one of the album’s strongest points. They’re best displayed miked close on ‘Say You Hate Me’ which builds steadily into a flawless soul song, all arpeggiated chords and organ washes. Meanwhile, on the fiddle and mandolin driven title track, a song recalling ‘Fisherman’s Blues’-era Waterboys, he breaks from a ferocious sneer into a feral howl. This song opens the album as it means to go on, with a robust and forceful sound which combined with Nilsson’s vocals ensure all the tracks have great presence.
You also suspect Nilsson has a yen for early Seventies British blues rock, as ‘Reconsideration Boogie’ sounds a lot like The Faces, whilst the vaguely Eastern hints and use of mellotron on ‘Stench of the Ditch’ wouldn’t be out of place on a Led Zeppelin album. However, the interesting harmonic choices on this track ensure that these excursions never grow predictable and such strategies throughout the album tend to compensate for an occasional tendency towards pastiche. Yet despite this lack of real individuality, Nilsson’s charismatic leadership and the full-bodied production ensure the album is an enjoyable experience nonetheless.
Reviewer: Kai Roberts – Amercana UK
En lumpsamlare av rang
Rag-And-Bone – Novice Pioneer
(Americana/country/rock)
Betyg 4
Rag-And-Bone är lika med ett akustiskt projekt av skånske ”lumpsamlaren” Mats Nilsson. Han är nog rätt okänd för flertalet men om det finns nån rättvisa i världen, vilket det ju tyvärr inte gör, borde han vara välkänd.
Hans debutalbum bjöd enligt mitt tycke… på idel glimrande stoff och eftersom uppföljaren, även den inspelad av trummisen Pontus Snibb, är minst lika bra kanske fler får upp ögonen för Mats Nilsson.
Här finns flera finstämda akustiska låtar i vilka han bland annat stöds av fiolspelaren Esbjörn Hazelius (Sofia Karlsson) och röjiga låtar, som exempelvis ”Reconsideration Boogie” i sällskap med Dan Baird (Georgia Satellites) och Walter E Hodgers (Jason & The Scorchers).
HANS BLOOM – Dalademokraten
Rag-and-Bone – Novice Pioneer
* * * *
Revolve; Burning Money, recension av Zero Music Magazine.
by Revolve on Jan.13, 2010, under Recensioner
Bandet bildades i Uppsala 2003, hör numer hemma i Göteborg och består av bröderna Per och Nils Tengvar, samt trummisen Jarkko Kyyriäinen. Henryk Lipp och Micke Nilsson har producerat debutalbumet Burning Money och allting låter fint och bra. Välspelad musik och snygg sång, hårdare rocklåtar som samsas med akustiska gitarrer och lugnare partier, men här fattas någonting väsentligt: nämligen ursinne och raseri. Revolve gör allting bra och allting rätt, rent tekniskt, men framstår tyvärr som alltför tama. De tecknade bilderna i Cd-häftet och på omslaget ger intryck av ett skitigt, farligt och röjigt innehåll, men här finns inte den förväntade skiten under naglarna eller det maniska drivet som får stubinen att brinna ner till dynamitgubben. Istället framförs låtarna nästan diplomatiskt.
Tills ”Don´t fucking tease me”, för då jävlar exploderar Revolve. Då känns det som att man skiter i konventionen och gör det man borde ha gjort hela tiden: nämligen röja järnet och kicka loss skiten på allvar. Den glöd som plötsligt uppstått håller i sig hyfsat även i ”Kicking this rock n roll band” och ”In you” är en bra låt, men jag känner fortfarande att här finns en instängd drift och vildhet som inte når ut. Jag vill höra Nils Tengvars gitarr brinna och blöda, vill höra honom skrika sönder lungorna medan Jarkko slår ihjäl trummorna. Burning Money är för snäll och tillrättalagd helt enkelt. Potentialen finns, se till att spränga mina jävla högtalare till nästa släpp. Ni kan om ni vill!
Köp här: http://shop.textalk.se/se/article.php?id=4749&art=1885935
Rag-And-Bone – Novice Pioneer, bäst just nu…
by Mats Nilsson on Jan.02, 2010, under Recensioner
Bäst just nu enligt Rune Häger
”Han kommer att bli stor, vänta bara. Låtarna sitter perfekt antingen de doftar gammal blues eller nyare skrammelpop och t o m country. Hans CD nr två är en innehållsrik platta med besökare i bandet som Dan Baird, Guy Griffin, Jalle Lorensson och Pontus Snibb. Helt klart en av de bästa just nu, i årsskiftet 09-10!”
Rune Häger – Rootsy.nu
Stellan Wahlström Drift Band – live med Mats Grönmark och ny recension
by Stellan Wahlstrom on Sep.06, 2009, under På Turné, Recensioner
| STELLAN WAHLSTRÖM DRIFT BAND spelar tillsammans med MATS GRÖNMARK & THE RAWHIDE QUARTET på country/rock’n'roll klubben Last Waltz på Bonden Bar (Bondegatan 1 C, T-Medborgarplatsen, Sthlm) lördag den 19 september kl 19:00. Fri entré! | |
Och en ny recension av nya albumet ACROSS THE ROOM dök precis upp i Östran:
”Det finns gott om fin musik som få känner till. Stellan Wahlström torde vara ett helt okänt namn för de flesta. Den här skivan som kom för ett par månader sedan förtjänar definitivt att uppmärksammas. Urban folkrock eller singer-songwriter är beskrivningar som kan passa. Viktigaste är dock att det är känsliga bra låtar han har gjort. Med telecastergitarrens snygga klang inringat av piano eller orgel och därtill såväl akustiska som elektriska gitarrer och fiol. Altcountry och Velvet Underground influenser i en trivsam symbios. Inget direkt originellt. Det finns mängder av skivor som låter ungefär likadant. Men den här lyfter sig över mängden. De snyggt klingande gitarrerna sätter tydlig prägel. En viktig del är också Stellan Wahlströms sång. Han sjunger tydligt. Långsamt med en omvårdnad av orden. Lite mörkare skrovlig röst. Framförallt finns en innerlighet i hans röst som gör orden han sjunger betydelsefulla och förstärker musiken påtagligt.”
- ÖSTRAN
Missa inte albumet som är en av årets hittills mest uppmärksammade och haussade skivor…**MATS GRÖNMARK **
by Eva Lalander on Aug.27, 2009, under Recensioner
Missa inte albumet som är en av årets hittills mest uppmärksammade och
haussade skivor.
Tape Hiss Hit or Miss and Sometimes Even Bliss av Mats Grönmark.
Möjligen de mest uppskattande ord som skrivits om något svenskt album i år?
”…var det med stor glädje jag upptäckte hur bra Mats Grönmarks platta
är. Släng i Tape Hiss Hit or Miss and Sometimes Even Bliss och njut…”
GIFTORM
”…Tillsammans med Christian Gabel (1900) och en drös meriterade
americanamusiker gör han nämligen storverk med sin gedigna kollektion
låtar. Lika stark är hans röst…” NÖJESGUIDEN
”…Den forne Burek V-medlemmen har satsat på en solokarriär och gör det
med en sådan självklarhet att albumet med den långa och krångliga titeln
susar förbi alla köer och tar gräddfilen till klassikerstatus…”
SUNDSVALL TIDNING
”Mats Grönmark är strålande” JOYZINE
”…En popmelodi korsas av en funkig soulbas, i ett styggt Crazy
Horse-riff göms punk och honky tonk och på annat håll riffrockas det så
polisongerna krullas. I pressreleasen talas om 50-talscountry, turkisk
syntdisco, americana och steel guitar-funk. Så crazy är det. Så bra.Och
det är bara en av många detaljer i Mats Grönmarks solodebut som gör att
den blir ett unikum i svenskt musikliv…” LIRA/GÖTEBORGS FRIA
”…Det sitter i hans udda fraseringar, i hans otvungna förhållande till
den ostadiga rytmen, i hans totala hängivenhet som sångare; det sitter i
en estetik som är lika trotsig som konsekvent…”
SYDSVENSKAN
Vilken platta! Från yvigt svajjig country till J Mascis/Dinosaur Jr-rock
till… något oerhört personligt. Mats Grönmark sjunger som jag aldrig
tidigare har hört någon svensk artist sjunga – ”and I love it”!
Måste höras och upplevas för att förstås. Årets största uppropstecken
hittills!
MUSIKINDUSTRIN
”Mats Grönmark håller klass” ÖSTRAN
************************************************************
RAR-016
Distribution: Plugged Music
länkar:
www.myspace.com/mgronmark
www.rhythmace.se
